EN TURK, EN BÖG, EN CHILENARE

Recension i nummer.se [2009-09-23]

Fullträff om fördomar

En turk, en bög, en chilenare av Gertrud Larsson
Scen: Folkteatern i Gävleborg Regi: Michael Cocke
Medverkande: Fikret Cesmeli, Ani Guinez och Mats Jäderlund
Betyg 5 av 5

RECENSION/TEATER. Hitlerparodi, svensk rasism, fördomar möter skådespelarnas utsatthet och mänsklighet. Michael Cockes uppsättning av Gertrud Larssons En turk, en bög, en chilenare blir en fullträff om främlingsfientlighet.

På en röd spelplan upplyst av lysrör och med publik på alla fyra sidorna, ger tre skådespelare en fullständigt förtrollande, självutlämnande, lekfull och utmanande föreställning om rasism, främlingsfientlighet, svenskhet, vi och de.

Mats Jäderlund berättar, i rollen som sig själv, att ett rasistiskt färgat bråk vid en skola utanför Gävle hösten 2008 fått teatern att vilja engagera sig i frågan. Fikret Cesmeli och Ani Guinez kastar spydiga kommentarer mot honom från åskådarplats.
Sedan dundrar Ani Guinez igång med sin Adolf Hitler-parodi och Fikret Cesmeli och Mats Jäderlund börjar mäta skallarna på publiken. De representerar det svenska rasbiologiska institutet på 1920-talet och ger en bakgrund till den svenska rasismen.

Det roliga och snabba spelet växlar mellan scener här och nu, där skådespelarna spelar sig själva, och scener där de går in i roller. Fördomar och förutfattade meningar brottas och bryts.
Sagan om barnen i Bullerbyn konfronteras med sin samtid där människor med oönskat genetiskt material steriliserades och romer, resande, samer med flera utsattes för svensk rasism.

Men så dras det åt. Vi får möta skådespelarna i situationer från deras egna liv. Ani Guinez grips av militärjuntans poliser när hon är en basketspelande 16-åring i Chile. Fikret Cesmeli misshandlas av en svensk rasist när han som tonåring jobbar i korvkiosk. Mats Jäderlund hånas av omgivningen när han i tidiga tonåren inte är som andra killar.
De möter rasismen och föraktet mot dem som är annorlunda med sin egen utsatthet, sin egen mänsklighet, vilket ger föreställningen en otrolig styrka.

I det lyckliga slutet stormar Ani Guinez in som gayikon i Diana Ross-mundering och mimar till I’m coming out. Allt andas övertygelse om att det inte finns några vanliga människor och att alla har rätt att vara som de är.

Karin Kämsby

Recension i Svenska Dagbladet 26 september 2009:

Humor och allvar i personlig pjäs

Mitt under världskriget, när det ännu gick bra för den tyska armén, kom ett beslut från den svenska Socialstyrelsen om att tvångssterilisera resandefolket för att lösa den så kallade Tattarfrågan. Det vill säga att tygla människor som vant sig vid att resa från plats till plats för att utföra småjobb.

Den svenska rasismen har en lång tradition och existerar möjligen som del av en outtalad dröm om Folkhemmet, med var sak på sin plats. Fantasin om den rena idyllen hör också dit. Till Bullerbyn kommer inget resandefolk, inga bögar eller svartskallar. Människor längtar gärna till det man aldrig upplevt som faktisk verklighet.

Dramatikern Gertrud Larsson har på uppdrag av Folkteatern i Gävleborg skrivit en revyartad pjäs där hon påpekar allt det ovan nämnda – och mer. Ensemblen består av en trio personer som halvt dokumentärt spelar sin egen relation till en av många olika möjliga tillhörigheter. Fikret Cesmeli kom visserligen som barn från Turkiet men han är inte aktiv muslim och han äter fläsk. Är han svensk?

Ani Guiniz fick fly från Chile efter att hon blev förhörd och torterad av säkerhetspolisen som 15-åring. Nu är hon vuxen men vad? Svensk?

Mats Jäderlund gillar män och påstår att bögar är som kurder, ”vi finns överallt men har inget eget land”. Han är väl ändå mest svensk?

Under en timme kastar sig ensemblen mellan olika exempel och frågor. Man berättar om det svenska rasbiologiska institutet som la ner stor möda på att mäta huvuden för att hitta en sant germansk ras – men misslyckades. Fikret vill sälja sin bil och får rådet att göra det under svenskt namn – det är lättast. Att vara riktigt svensk betyder att inte jobba i pizzeria och godisaffär men att tycka om att plocka svamp.

Var och en av skådespelarna berättar något som hänt dem. Fikret avslöjar att han blev nedslagen av en full man när han som 15-åring en sommar jobbade i en korvkiosk.

Ani skildrar detaljerat sina minnen från diktaturens Chile. Mats berättar om en taskig musiklärare som ifrågasätter hans manlighet och möjlighet att sjunga rent. Och så slutar alltihop med att Diana Ross sjunger I’m coming out så att hela scenen gungar och man önskar att man själv fått se en sådan pjäs som 15-åring.

En turk, en bög, en chilenare är en munter och samtidigt mycket allvarlig diskussion om rasism, svenskhet och andra etiketter – och vårt behov av dem, vilka funktioner gruppindelningar fyller. Alltihop iscensatt med lätt hand, massor av humor samt modigt och personligt spelat av ensemblen. Det är genomfört med en fin känsla för individen oavsett vad man själv och andra påstår att man är och vad man är värd.

Lars RingLars Ring

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s